don't.reach.out

 

Längtar till den dagen då vi sitter där igen,

går längs Sydneys gator,

andas den där storstadsluften 

och matar papegojorna i praken.

 

Ibland är saknaden så stor

Så stor så att det gör ont i hela bröstet,

ibland får jag nästan svårt att andas.

Jag vill bara tillbaka. Tillbaka till friheten och de höga husen.

 

Jag var långt ifrån klar med min utveckling som jag åstakomm där,

så jag tror jag lämnade en del av mig kvar där på George Street när vi gick mot tågstationen.

Kanske står jag där än, eller så försöker jag hitta min väg tillbaka.

Men nu ett och ett halvt år senare har jag inte lyckats.

Vare dag tänker jag på hur det hada varit om jag var där. Jag tänker på jobben som jag hatade och älskade, tänker på att jag vill dit varje dag istället för att ligga hemma eller gå till mitt deltidsjobb som är helt ok.

 

Ingenting här hemma stärker mig så mycket som månaderna där nere gjorde. 

Där kunde juag vara mig själv, utan att någon ifrågasatte. Jag hade ingen som kontrollerade mig,

jag fick sköta allt själv. Ja, det var verkligen något helt annat än vad det är här.

 

Varje dag vill jag tillbaka, 

men ibland undrar jag om det kanske inte skulle vara samma sak nu som då.

Även om jag vet innerst inne att jag skulle älska varje minut av att vara långt hemifrån.

För det finns alltid kvar. Det är nog det enda som finns kvar.